silfverstierna

Undertecknad har under den senaste månaden skaffat sig ett växande intresse för det svenska rättsväsendet. - Vem vet, kanske ligger min framtid inom jurudiken? Här följer ett utdrag ur Mohammed Hussein Mohammeds rättegång vilken jag hade den stora äran att bevittna och således dokumentera den 15 september i Uppsala tingsrätt. Håll till godo!

 

 

 

 

Detta brottmål kretsar kring den åtalade Mohammed Hussein Mohammed. Hussein är 36 år gammal med rötterna i Libanon (svensk medborgare sedan 1994). Han är åtalad på sex punkter för flertalet brott som begåtts mars-september i år. Inledningsvis presenterar domaren den åtalade, försvarsadvokaten, åklagaren, sig själv och målsägande (i en av åtalspunkterna) – därefter startar rättegången.

 

 

 

1. Målsägande, Inga-Lill Lindblad, befann sig den 1 juni i år på Elektronikgruvan i Uppsala för att inköpa diverse elektronik. Vid ett tillfälle ställer hon ifrån sig sin handväska och lämnar den obevakad under någon halvminut. Kort därefter upptäcker hon att hennes plånbok, späckad med olika betalkort - bland annat ett Icakort och ett bankomatkort - inte längre finns kvar i väskan. Olyckligtvis förvarade Inga-Lill koderna till dessa kort på en lapp i plånboken, vilket fick henne att genast spärra korten och polisanmäla stölden.

 

 

 

Inga-Lill säger i förhöret att hon är säker på att hon endast såg två personer inne i affären – ägarens hustru samt den åtalade Hussein. Efter att Inga-Lill en tid senare fått tillbaka sin plånbok av polisen kunde hon konstatera att (uppskattningsvis) 300 kronor, Icakort och bankomatkort saknades.

 

 

 

 

Den åtalade Mohammed Hussein Mohammed erkänner brott. Hussein hävdar dock att det inte rörde sig om 300 kronor utan 60, vilka han stal endast för att betala sin sons biljett till äventyrsbadet på Fyrishov. Några kreditkort hävdar han att han inte stulit. Efter att han stulit de 60 kronorna lämnade han direkt in plånboken till polisen. På frågan vad han gjorde i affären svarar Hussein att han var där för att köpa narkotika. När han nekades stal han plånboken ur väskan i tron att den tillhörde affärens ägare. Förhöret med Hussein upphör och Inga-Lill får en ersättning på 240 kronor för två timmars uteblivet arbete, därefter lämnar hon rättssalen.

 

 

 

 

 

2. Hussein åtalas för att den 10 mars i år ha stulit en dator och en mobiltelefon till ett sammanlagt värde av 12795 kronor. Målsägande Elisabeth Janås är frånvarande, men åklagaren läser upp ett tidigare polisförhör där hon påstår att Hussein stulit dessa ur sin lägenhet. Under förhöret med den åtalade påstår dock Hussein att mobiltelefonen och datorn i själva verket var hans och att han var hemma hos Janås för att byta dem mot amfetamin. Kort därefter ska Hussein ha upptäckt att Janås blandat ut amfetaminet med krossade huvudvärkstabletter. Hussein blev enligt egen utsago ha blivit ”mycket irriterad” och gick genast tillbaka till Janås lägenhet och tog tillbaka datorn och mobiltelefonen.

 

 

 

 

Janås kräver Hussein på skadestånd på 12795 kronor. Hussein nekar till brott med belägg att datorn och mobiltelefonen var hans egna. Han tillägger även att mobiltelefonen i själva verket var inköpt för 1400 kronor och att datorn högst kunde värderas till 1000 kronor.

 

 

 

 

3. Den tredje åtalspunkten är ringa narkotikabrott och berör en händelse som ägde rum mars-april i år. Polisen stoppar en bil där Hussein är en av passagerna. Hussein visar tydliga tecken på att vara narkotikapåverkad. Han omhändertas av polisen och efter ett urinprov kan man konstatera att Hussein intagit amfetamin. Hussein erkänner brott. I rättegångsförhöret kommer det även fram att Hussein har ett etablerat amfetaminmissbruk sedan ett flertal år tillbaka. Han missbrukar även andra droger sporadiskt. Hussein tillägger att hans liv i dagsläget känns meningslöst och att han under oklara förhållanden försökt ta sitt liv.

 

 

 

 

Efter detta förhör med Hussein följer ytterligare tre åtalspunkter vilka liknar de tre första. Hussein åtalas för att ha stulit ett halsband till ett värde av 2600 kronor, 33 tuber tandkräm (!) till ett värde av 490 kronor och för narkotikainnehav (polisen fann Husseins bortkomna plånbok innehållandes en påse med ett antal gram amfetamin). Hussein erkänner brott på samtliga åtalspunkter och motiverar stölderna med att han inte har råd med mat och således stjäl för att inte svälta ihjäl.

 

 

 

 

När alla åtalspunkter lagts fram konstaterar domaren att Hussein dömdes till skyddstillsyn för stöld och narkotikabrott 2003 och att samma dom förnyades 2004 efter att Hussein slarvat med kontakten med sin övervakare.

 

 

 

 

Husseins försvarsadvokat anser att Husseins kriminella aktivitet är ett direkt resultat av hans narkotikamissbruk och hans ”psykiska illamående”. Med på rättegången finns Husseins övervakare som på förfrågan anser att det bästa vore att skriva in Hussein på Säviks behandlingshem. Domaren, åklagaren och advokaten håller med om att detta förmodligen är det bästa i fallet Hussein. Hussein tycks även han godkänna lösningen. Dom fastställs 20 november.

 

 

 

Fotnot: Strax efter rättegången visade det sig att min käre klasskamrat Kristian "Gubben" Eriksson helt sonika blivit en mobiltelefon fattigare. Måhända är inte herr Husseins brottsliga karriär över riktigt än..

 

Väl mött i rättssalen,

 

"Al"

 

 

 

 

 

God eftermiddag!
Här nedan följer, precis som rubriken utlovar, lite läcker festivitetslektyr. Håll till godo, vänner!

Under föregående fredagskväll var det äntligen dags för en hederlig "grabbkväll", denna gång hållen i Martin "Marsha" Söderhälls residens (belägen i hjärtat av Luthagen). De som tilldelats inbjudan, förutom värden, var Erik "Silfverstiernan" Melin, Torbjörn "Styrbjörn" Winroth, Jakob "Baronen" Von Polgar, Fredrik "Big Fred" Remnefalk, Martin "Rage" Bäcklund och Sebastian "Seb" Ullmark. Strax före spektaklet tog vid hade undertecknad (den enda myndiga i sällskapet, trots att samtliga, med undantag för "Seb", är födda 1988), med hjälp (bärhjälp) av "Marsha", införskaffat det likvida - dricka bör man, annars dör man.

Duon beslutade sig därefter för att inleda kvällens företaganden med ett klassiskt " tequila shot race". Just när "racet" skulle ta vid anlände dock Fredrik "Big Fred" Remnefalk, och därav grusades chanserna om mer än en "shot" - tequilan tillhör nämligen fadern i huset, den gode Kenneth Söderhäll. Kenneth skulle fyllas med gruvlig vrede om han så mycket som anade en förändring av dryckesnivån i någon av barskåpets flaskor (ja, åskgudens muller skulle te sig likt violiner för trumhinnan i jämförelse med Kenneths furieartade utbrott). Hur som helst var detta ingen större sorg, då kassarna fortfarande mer än fylldes till brädden av flaskor (om än inte tequila).

Inom dryga timmen hade de övriga fyra, med Jakob "Baronen" Von Polgar som siste man i ordningen,  av de inbjudna anlänt, och tillställningen kunde börja på allvar (undertecknad hade dock redan vid denna tidpunkt fått i sig åtskilliga drinkar, ehuru det är som det ska vara!). Finglasen dukades fram, det likvida bullades upp och Gitarren hämtades från stället. "Baronen" utsåg sig självmant till kvällens förste trubadur, något som bragte stor uppskattning.

Efter en stunds allsång propsade dock Martin "Rage" Bäcklund på att övriga i sällskapet skulle få ta del av en samling ytterst skrattframkallande tv-sekvenser klippta ur serien Varan-tv, vilken hade sin storhetstid "när det var krig, det var nittiotal och det regnade" (bör ses, exempelvis på länken som står att finnas längst ner på sidan). Undertecknad satte Cactus/lime'n i vrångstrupen vid mer än ett tillfälle när flertalet dråpliga scener beskådades (fortsättningen av kvällen gick i Bent Hogaards tecken)!

Allt eftersom kvällen gick mot natt, föreföll förslaget att sällskapet skulle utvidgas som en allt bättre idé. Till sist telefonerade Torbjörn "Styrbjörn" Winroth på eget iniativ till flertalet damer, vilka gjorde entré strax efter klockan tolvhundra. Efter att sällskapet expanderat trappades ljudnivån systematiskt upp mot högre och högre höjder. En direkt bidragande orsak till detta var "karaeoketimmen" som anordnades av Erik "Silfverstiernan" Melin och Martin "Rage" Bäcklund (Som tur är finns denna tilställning ej dokumenterad på video. Kuriosa: vid detta skeende tilldelades "Rage" sitt smeknamn). "Karaeoketimmen" fick ett abrupt slut när "Rage's" namne häftigt ryckte högtalarsladden ur kontaktuttaget. Kanske var det tur -  klagomålen från grannarna har i alla fall hittills uteblivit.

När så "Karaeoketimmen" var till ända ägnades de närmaste timmarna åt allsång (återigen), dans på vardagsrumsgolvet och (naturligtvis) decimering av de medbragta dryckerna. När kvällen blivit natt och sängens dunbolster börjat hägra begav sig sällskapet ut för en snabbare visit  på "sta'n", då en nypa luft kändes påtagligt nödvändig (undertecknad behövde även tala klarspråk med Patrik "Pakan" Eriksson, vilken desperat var i behov av en dryckeskamrat på Sevens dansgolv).

Efter några "snabba burgare på donken" var således visiten över, och sällskapet (som vid det här laget decimerats till sex - Erik "Silfverstiernan" Melin, Martin "Marsha" Söderhäll, Martin "Rage" Bäcklund, Jakob "Baronen" Von Polgar, Torbjörn "Styrbjörn" Winroth och allas vår Fredrik "Big Fred" Remnefalk. Undertecknads timslånga gallimatias kan för övrigt  mycket väl ligga till grund för decimeringen) började åter vandra hemåt. På hemvägen knyckte undertecknad ett tiotal exemplar av tidsskriften Bostadsguiden samt en regelrätt störtkruka (för de av mina läsare som ännu ej har fyllt de femton, och således enligt svensk lag är skyldiga att skydda huvudet vid framfart på velociped, står denna klenod till försäljning) och "Rage" visade prov på sitt kunnande inom Le Parkouren. Denne genomförde ett flertal tricks över allehanda buskar, trappor och staket till allmänhetens jubel.

När sällskapet väl anlände till "Marshas" hemvist fattades beslutet att samtliga i sextetten, med undantag för "Baronen", skulle "kinesa över". Den dryck som blivit över dracks upp, och därefter var "det tack och god natt" på skinnsoffan, i alla fall för undertecknads del, som under kvällen blivit minst sagt salongsberusad. Uttrycket "däcka" beskriver dock inte händelseförloppet särskilt väl (enligt egen utsago). "Omedvetet föll i sömn" torde snarare vara en lämpligare beskrivning. Hur som helst bör kvällen sammanfattas som mycket lyckad, och i Bent Hogaard och Ted Borg har jag fått två vänner för livet!

Denna länk tar dig till kärlek.
http://www.youtube.com/results?search=varan-tv&sort=relevance&page=2

Tack för visat intresse,

"Al"









 

I skrivande stund har undertecknad tillräckligt att göra med att fira sin 18årsdag (UNT, någon?) och det råder således stiljte på "skriverifronten". Efter påtryckningar från flera håll har undertecknad dock fattat beslutet att publicera en kortare text lite i efterhand för att i alla fall för stunden stilla mina läsares stora törst efter inlägg. Det må så vara att denna ej är helt aktuell (texten "knåpades ihop" i mitten av april månad på strikta order av Svensklärarinna Monica Wolhert. Denna kom sedermera att döpas till det passande "Söderbröder glöder". Texten resulterade i högsta betyg, och tjänade således sitt syfte väl) Detta ber jag er dock att ha överseende med. Håll till godo,

eder tillgivne "Al".

Tåget rusar fram över den slingrande järnvägsrälsen. Dunk-dunk, dunk-dunk, dunk-dunk. Utanför kupéfönstret strålar solen stor och gyllene. Gräset, som inom en kort tid åter kommer spira med skimrande lyster, kikar trevande fram. På den klarblå himlen streckar flyttfåglarna som skytt vintermånadernas kalla grepp, men som nu återvänt från sydligare breddgrader. Tågets resenärer skiner ikapp med solen – årets första vårdag har äntligen anlänt!

Det soliga vårvädret är säkerligen en bidragande orsak till många av passagerarnas uppsluppna ansiktsuttryck, men det främsta skälet till euforin har troligtvis att göra med jakten på en läderboll över öppet gräs. Runtom i vagnen samsas grön-vita och blå-röda kepsar och halsdukar om utrymmet. Det är dags för årets första Allsvenska Stockholmsderby - Djurgården tar sig an Hammarby på Råsunda Stadion.

– "I år tar vi hem Allsvenskan, truppen ser stark ut på alla positioner och det är vår tur. Kvällens match blir målrik, vi vinner med 3-1", analyserar Martin "Marsha" Söderhäll. Martin är ett inbitet Hammarby-fan sedan barnsben. Att förlora ikväll ”finns inte på kartan”, det vill säga är helt uteslutet.

 

När de dryga fyrtio minuterna tågresan från Uppsala till Stockholm tar är till ända saktar tåget gnisslande in på Stockholms station. Dörrarna öppnas och passagerna skyndar iväg, samtliga med sikte på olika restauranger. Ikväll kommer dock de flesta befinna sig på Råsunda Stadion för att heja fram antingen Djurgårdens eller Hammarbys Idrottsförbund till en högt eftertraktad ”trepoängare”.

Ner i underjorden

Efter ett enormt hamburgermål på Burger King med en futtig men ack så välbehövlig CSN-rabatt och därefter lite hastig fönstershopping på Nordiska Kompaniet bär det av ner i underjorden mot det såkallade ”Derbytåget” med destination Råsunda Stadion. Att så gott som alla Hammarby-fans tar sig till matchen samtidigt och med samma tåg bidrar absolut till att stämningen höjs markant. Den främsta anledningen till Derbytågets uppkomst är dock förmodligen att skilja de olika lagens fans åt för att undvika bråk.

 

Vagnarna är totalt fullpackade, folk trycks mot varandra likt konserverade makrillar. Alla sjunger. Alla sjunger. När någon drar igång ramsan ”Hoppa för Bajen”, som i afton brukas extra flitigt, gungar vagnarna bokstavligt talat under de frenetiskt studsande passagerarnas tyngd. Små, svarta dammkorn singlar ner i oändlig kvantitet från det räfflade taket och letar sig in i många av ”söderbrödernas” vidöppna gap. De har alla en olidlig, besk bismak.

 

Efter dryga kvarten bromsar tåget äntligen in vid Solna Station. De grön-vitklädda passagerarna lämpas av i all hast. Därefter väntar en knapp gångmarsch under högt ljudande skönsång genom Solna Centrum, varefter Råsunda Stadion skymtar över de ännu solbeklädda hustaken. Råsunda är Svenska landslagets officiella arena, något som de många skyltarna snabbt och aningen skrävlande upplyser den ovetande om.

Samba på läktarna

Väl inne i stadion märks det om inte förr att det vankas Stockholmsderby - stämningen är i sanning på topp och arenan är på gränsen till kokpunkten. Mellan toalett- och restaurangköerna ränner små pojkar med stora insamlingsbössor. De vill mer än gärna ha en slant till Tifogruppen, understryker den allra minsta av dem (Tifo är ett slags läktararrangemang med banderoller och dylikt som anordnas av supportrarna. Ordet härstammar från det italienska ordet för publik). Uppe på läktarna ljuder redan sambatrummornas rytmiska melodier.

"Söderbröder glöder"

Klockan åtta är det så till sist dags för avspark - efter en vacker men trots allt lång dags väntan. Läktarna är vid det här laget fyllda till bristningsgränsen - på vissa håll har folk till och med tagit plats i läktargången. -"30 0145 är den officiella publiksiffran!", informerar kvällens speaker dramatiskt. Det grön-vita publikhavet på norra läktaren dånar ”Bara Bajare! Bara Bajare!” i sedvanlig ordning. Sedan sätter Hammarbys klack igång på allvar, med hejaramsa efter hejaramsa. Bäst är klassikerna ”Vi är Hammarbys A-lag” samt den korta men koncisa ”Söderbröder glöder”, som skanderas med långt utdragna vokaler.

Matchen slutar 0-0. – "Mitt 3-1-tips sprack ganska rejält, det blev ju raka motsatsen till en målrik tillställning. Angående matchen i övrigt tycker jag att det trots 0-0 resultatet ändå var en helt okej och hyfsat publikfriande match. Det skapades ett flertal giftiga situationer åt båda håll", analyserar Martin. "Vi borde absolut ha lyckats förvalta chanserna bättre, men det bådar hur som helst gott inför fortsättningen. Det är som sagt vår tur i år!" Martin tror fortfarande på det efterlängtade SM guldet. Vem vet; kanske glöder bröderna från söder hetast av alla i år.          

 

                      

På det kristallblå himlavalvet skiner vår sol likt konung Midas ädlaste skatter. För första gången detta år tar jag ordet "sommar" i min mun - Sommar. Över staden, som denna dag går i en röd-gul och grön-vit nyans,  ljuder sambatrummornas medryckande rytm. Så vad är det som pågår?, Har de kommunalanställda, ensamstående fyrbarnsmammorna gått i strejk? Är det brasiliansk karneval?, är måhända ryssen i antågande? - Nej, nej och åter nej - 2006 års upplaga av Katte / Skrapan-kampen är äntligen här!

Katte / skrapan-kampen är för novisen en mycket anrik sportkamp som står mellan Katedralskolan (Lite finare - lite bättre) och Lundellska skolan (Lite skrapade). I dagsläget har Lundellska skolan 8 vinster i rad, något som "vi katedralare" självfallet vill och förhoppningsvis kommer ändra på i år. Det sistnämnda påståendet är ej taget ur luften - i fjol skilde endast 4 poäng skolorna åt, och i år har det "laddats" som aldrig förr - både vad gäller uttagningar och hejaramsor. Katedral har alltså "på papperet" stor möjlighet att stå som slutgiltlig segrare i 2006 års kamp!

Undertecknad missade den klassiska fotbollsmatchen, som vanligtvis inleder kampen, då jag (tyvärr) uppehöll mig med skolavslutning på annat håll. Fotbollsmatchen ifråga slutade dock 2-0 fördel Katedral, något som frambringade stor uppskattning bland den röd-gula skaran. Därefter väntade den sedvanliga promenaden från "skrapanland" till mer neutrala Studenternas IP, där det fridrottsliga tog vid i vanlig ordning.

På "Studan"  var stämningen som alltid fullgod - en fröjd för både ögat och örat (då menar jag på södra läktaren - norra är ju som bekant fylld av grön-vitt slödder med kala hjässor)! Nämnas bör att 2006 års hejaklack hade kanske det bästa arrangemanget sedan Karl Landin (stor folkhjälte, känd hos allmänheten som  "Kungen av Katedral") var aktiv - tifon, megafoner, fanor, hejaramsor etcetera etcetera kändes välplanerade in i detalj! Martin "Marsha" Söderhäll, Fredrik "Big Fred" Remnefalk, Mattias "Lilljanne" Holmgren samt undertecknad var för övrigt en högst bidragande orsak till att "läktarstriden" i år slutade i röd-gul favör. Denna skara unga herrar - fyra femtedelar av den såkallade "Valborgskvintetten" - bjöd exempelvis på stor show då löparbanorna stormades. Det bör även tilläggas att "Marsha" skötte rollen som hejaklacksledare exemplariskt med megafonen ständigt i högsta hugg. Karl In de Betou återfanns även han bland "läktarfolket". Detta var i sanning ett kärt återseende! Karl var verkligen i sitt esse och det bör ses som en stor ynnest att få ha bevittnat det stora "kattehjärta" som omnämnde visade upp idag!

Att den såkallade "valborgskvintetten" reducerats till en kvartett, vilket jag nämnde i föregående stycke, hade sin rimliga förklaring - Jakob "Baronen" Von Polgar återfanns nämligen nere på löparbanan i röda kortbyxor och gul t-shirt (Var Torbjörn "Styrbjörn" Winroth höll hus blir det ej tu tal om att nämna). Den gode Jakob "Baronen" Von Polgar kom sedermera att sluta på tredje plats av totalt fyra löpare på medeldistansen 1000 meter. Detta resultat var dock på intet vis skamligt.  "Baronen" skötte sin uppgift med bravur och skall ha all heder, då de lundellska eleverna bjöd på motstånd av hög kvalité. Ändå var denna tredjeplacering knappast likt musik i de röd-gulas öron - speakern förkunnade nämligen strax därefter att ställningen numer var 95-88 i grön-vit favör med endast en återstående gren - stafetten.

Efter en mindre tids väntan small således startskottet för stafetten. Katedralskolan hamnade efter i starten, men då våra löpare är av god klass kämpas denna lucka in efter endast ett tiotal meter. Efter första växlingen, som skedde på bortre långsidan, låg bägge löparna jämte varandra. Kort därefter gick Katedralskolan upp i ledning! Sedan följde dessvärre den ödesdigra andra växlingen, vilken spolierade hela den tänkta och välplanerade segerfesten. Efter denna växling kommer Katedralskolan aldrig igen, även då avståndet reducerades med närmare 25 meter under den avslutande fjärde etappen. Slaget om Uppsala var återigen förlorat, detta år med 17 poängs marginal. Även detta år kom tillställningen således att sluta i moll.

Att förlora mot en skola vars elevers föräldrar lever på A-kassa känns i sanning bittert, men att göra det nio år i rad! Nio! Tårarna strömmar i floder från min kind. Med bruten stämma och försatt i djup ångest lunkar jag och de övriga åstad mot "Katteland" under tryckande tystnad.

Väl mött vid ett muntrare tillfälle,

eder tillgivne "Al"

Fotnot, den nittonde av Juni:

Undertecknad har hört flertalet källor (dessa bör ses som relativt säkra) vilka samtliga påstår att poängsumman som Lundellska skolan tilldelats ej överensstämmer med placeringarna i de olika grenarna. Vanligtvis sköts poängräkningen av en representant från vardera skolan - detta var dock ej fallet i år, då endast Lundellska skolan hade en utsedd representant. Möjligheten till fusk var således god, och bör ej uteslutas - Lundellska skolan är i allmänhet känd för att ha "blask i leken". I dagsläget förs intensiva diskutioner om huruvida en kommité skall sammansättas, vilken kan komma att tilldela segern till den rättmätige vinnaren. Forza Katedral!

Angenämt att råkas återigen, kära läsare. Detta inlägg kommer bryta trenden vad gäller innehåll. Istället för en högtidsrapport där "vimmelsäcken" knyts ihop in corpore, blir det denna gång snarare en enkel och stilla betraktelse av mänsklig avundsjuka.

Det som skett denna helg är förmodligen ingenting som jag kommer kunna erinra mig någon längre tid, då det mesta som hänt varit av ringa börd. Det mest uppseendeväckande var väl att det blev ett vackert väder, SMHI till trots. Detta kom att utnyttjas till fullo, både under lördagen, då undertecknad spenderade dagen "in city" med att rekognosera på klädfronten (det vankas ju nämligen skolavslutning), och under söndagen, då större delen tillbringades i en av familjens solstolar. Ett klart njutbart och ack så underskattat tidsfördriv vill jag lova, även om solningen ej kommer till sin fulla rätt i vår kylslagna stat. För att uppnå maximal njutning krävs en utlandsresa, exempelvis till "Troppan"- vilket för övrigt för mig in på denna "bloggnings" huvudspår. Jag skulle vilja diskutera de svenska överklassungdomarna, främst den skara som går under det nedvärderande skällsordet "brats". "Bratsen" är en av sveriges minoriteter (tyvärr), som stora delar av vårat lands befolkning betraktar med avsmak och förakt. Att acceptera en ideologi som i stora drag går ut på bakåtslickat hår synkat med exklusiva märkeskläder, samt det mytomspunna valspråket "pappa betalar", verkar vara synnerligen svårt i de flesta delarna av den svenska  under- och medelklassen. Enligt mig bottnar denna inacceptans i ren och skär avundsjuka - att dessa "simpla knegare" istället för att "hänga" med Madde och övrig elit tvingas torka bebiskräks i en dekadent tvåa belägen i någon förfallen Stockholmsförort. Istället för att välvilligt fortskrida med detta respektlösa och högst inadekvata beteende, anser jag att den sorgliga skara som känner igen sig i nämnda exempel genast bör tänka över sin tillvaro och acceptera följande in pleno: vissa människor är bättre än andra!

tack för visat intresse,

"Al"

Fotnot: nedanstående länk bör få även de största "bratmotståndarna" på andra tankar. http://svt.se/svt/road/Classic/shared/mediacenter/index.jsp?d=20700&a=357598

Här kommer en något försenad rapport  (p.g.a smärre tekniska missöden) rörande föregående helgs höjdpunkt, nämligen Hagunda IF:s segerbankett.

Spektaklet  tog vid strax efter gryningstimman på Ångelstaskolan (vilken för övrigt, gud bevare, är belägen i djupaste Årstaland). På schemat stod  en femkamp i modern tappning, arrangerad av lagets lekfarbror Mats "munken" Tillman.  Femkampen skulle dock komma att visa sig bestå av inte mindre än sex grenar, och var således en sexkamp. Detta kom att vålla viss förvirring bland deltagarna som observerat denna paradox - dock föll denna hastigt i glömska när det väl kom till lagindelningen. De såkallade "junisjävlarna" (Mattias "Lilljanne" Holmgren, Victor "Helrund" Hedlund, Peter "Boland" Johansson och slutligen undertecknad - Erik  "Silfverstiernan" Melin) utsågs till kaptener i varsitt lag.

Fem(sex)kampen skulle visa sig bestå av de mest säregna grenarna, allt ifrån prickboll till räck (en gren som Mattias "Lilljanne" Holmgren för övrigt utsågs till "mest talanglöse" i).För att göra en lång historia inte fullt så lång stod till slut  "Lag Hedlund" överst på prispallen -  "Lag Melin" fick nöja sig med den klart hedervärda andraplatsen.

Efter att priserna (öl) delats ut, begav sig majoriteten av hagundaiterna till det gemytliga "snabbmatshaket" Mariannes Kebab, där gästerna kunde välja och vraka mellan allt från kebabtallrik till mer "seriösa" rätter. Undertecknad nöjde sig med först nämnda rätt, vilken för övrigt var till belåtenhet.

Efter den kvicka lunchen bar det av mot Allianshallen och Beach Volleybollens underbara värld. Det bör tilläggas att Björn "Björtan " Gustavsson vid denna tidpunkt hade anslutit sig till sällskapet. Björn kom att visa sig vara ett riktigt "volleybolless", för att citera omnämnd person. Marko "coach" Palosaari, Mats "munken" Tillman och Jimmy "Fösaren" Helmersson var även de vitt bevandrade inom volleybollkunnandet. Sämst var ärligt talat den yngre skaran av sällskapet, inga namn nämns dock.

Efter ett flertal timmars volleybolltragglande for var och en hem till sitt för tvagning och omsvidning till "galaklädsel". Väl på plats på "Spice", där återstoden av kvällen och senare även natten skulle utspela sig, fann sig undertecknad genast tillrätta med "ett glas vitt" i högernäven. Även Mattias "Lilljanne" Holmgren ansåg att denna dryck var det primära valet.

Efter att ett flertal filmer  visats på salongens monitor (där undertecknad framställdes i dålig dager i minst en filmsekvens) och ett antal priser delats ut (8 mål t-shirten smällde högt) var det så äntligen dags för huvudrätten. Denna var säkerligen kostsam, men föreföll ändå vara i fattigaste laget.

Efter att huvudrätten förtärits (vilket gick illa kvickt), begav sig skaran, med "junisjävlarna" i spetsen, mot övervåningens dansgolv. Där kom de mest underbara sekvenser att utspela sig, bland annat ett frenetiskt shot-race (huruvida det "klunkades" för mycket av det likvida låter vi vara osagt), en smula väl utfört bluffmakeri ("vi jobbar med daaaata, vi är hur riiiiiika som helst") och  framför allt avancerad strip-tease från i alla fall en av medlemmarna i juniorskaran, som dock föredrar att verka under anonymitet. På dansgolvet myntades sedermera en modern klassiker, "att göra en Schvett Lisa" (person med enorma svettkanaler). Kort sagt var det en helkväll utan dess like, Hagunda IF:s Spelarråd skall ha en stor nypa "cred" för att en såpass lyckad tillställning kunde ordnas.

Väl mött nästa gång flaskan klingar,

"Al"


Fotnot: Den gode "Pakan" skänkte undertecknad en tröja (som föreföll vara av god kvalité) mitt under pågående shot-race. En stor man, denna Pakan, sanna mina ord.

Startskottet gick mitt i ottan, 07:40, då väckarklockan klämtade. Efter en hastig och lustig frukost bar det därefter av ned mot city via Swebus. Jonatan "med flera smeknamn" Fagerlund möttes upp och sedan gick färden vidare mot luthagen och alkoholen..

Efter flera om och men kom det sig att sällskapet, som vid denna tidpunkt utvidgat sig å det grövsta,  hamnade i en lägenhet någonstans på kungsgatan. Det var en härlig tid, då undertecknad bland mycket annat provade löshår. Detta framkallade många härliga skratt. Efter en viss tid och med lite lättare gröna kassar bar det av mot Burger King och dagens första mål mat. Klockan visade nu den anständiga tiden 10:30.

Sedan unge herr Fagerlund lämpats av i de högre regionerna av slottsbacken, sammanstrålade undertecknad med Uppsala- och Börjeiterna Martin "Marsha" Söderhäll, Torbjörn "Styrbjörn" Winroth, Jakob "Baronen" Von Polgar och sist men ooh nej, absolut inte minst: allas vår Fredrik "big Fred" Remnefalk. Efter ett antal gemytliga handskakningar bar det därefter av ner mot staden och dagens andra vistelse på en hamburgerbar.

Efter att ett antal nya kontakter knutits, bland annat med en för dagen aningen vrång godisremsförsäljare, ett par högst oresonliga holländare ("go fuck yourself, fucking dutch people") och en pantburkssamlande permobilchaufför (Den sistnämnde framkallade ett flertal glada skratt,  men observera att det skrattades med personen ifråga) , och ett antal smärre incidenter (STAY OUT OF V75!) började det således gå mot skymning. Det bör tilläggas att Mattias "Lilljanne" Holmgren med vänner och  även en viss Karl In de Betou (du och jag mot världen Betou), som skulle visa sig vara en väldigt intressant person,  vid denna tidpunkt hade anslutit sig till sällskapet. Efter mycket velande och flertalet likvida drycker (bland vissa i sällskapet) bar det så av till en mindre lägenhet i Luthagen (som för för övrigt låg "oroväckande" nära "Marshas" storasysters boning. Hon har fyllt 31 år). I denna lägenhet utspelade sig allt från cykling på träningscykel till mer dansanta rörelser. Det bör tilläggas att undertecknad, som har en från flera håll erkänd talang inom dansen, stod för det mesta av det bästa på denna front. (Karl In de Betou, som även han visades behärska dansens mest väsentliga "mooves",  var god tvåa på dansgolvet)

Efter några timmars såkallat "hårdsupande", iallafall från 2 femtedelar av sällskapet, som numera hade decimerats till en kvintett, bar det således av ner mot city. Där skulle flera intressanta händelser komma att utspela sig. Den kanske mest minnesvärda av dem alla tog vid strax söder om Hamburgerbaren Max på stora torget: undertecknad hade en mycket fin och intim stund med "länsman" - din ficklampa i valborgsskymningen. Det visade sig senare att Örjan "snurr" Skogström, som hastigt och lustigt skymtade förbi, håller Sunnerstafester för att vara de bästa. En sann profil, även han...

Epilog:

När undertecknad efter en överlag väldigt lyckad morgon, afton och natt slutligen började tänka "på refrängen", visade det sig att jag ej var ensam om dessa funderingar. På bussen anslöt sig två hållplatser längre fram Pakan - stadens ljus. Pakan var minst sagt i god dagsform, dock utan sin Armaniklocka, som för dagen fick nöja sig med att vila hemma på nattygsbordet . Ett ur för "30 hoppare" är inte värt att offra i gatustridernas hetta.

Väl mött nästa högtid,

"Al"  


Fotnot: detta är bara ett urplock av dagens händelser. Självfallet kan undertecknad inte erinra sig allt som hände under gårdagen, det bör de flesta  kunna ana.