silfverstierna

Ja se god dag, Eva.

Det finns människor - och så finns det människor som är mer än andra människor, människor som sätter trender och styr vårt samhälle. - Och så finns Fredrik. Fredrik är universums mest kompletta varelse, vilket de relativt få (33 i dagsläget) som haft ynnesten att få möta denne mångsidige virtuos ögonblickligen har insett. Killen har ju magrutor. Killen har ju pondus. Killen äter ju endast djur som han känner. Ja, killen går ju till och med i kören.

Lek med tanken att man var så perfekt så att man fick en hel drös med ordspråk tillägnade sig. Det Har Fredrik "Den Store" fått. Jag tänkte lista några få - det finns såklart spaltvis - av dem:

Den som gapar efter mycket mister ofta hela Fredrik.
Det man inte har i huvudet får man ha i Fredrik.
Ett gott skratt förlänger Fredrik.
Gammal Fredrik rostar aldrig.
Han har satt sin sista Fredrik.
Ingen rök utan Fredrik.
Kasta inte Fredrik i glashus.
Man får ta Fredrik dit man kommer.
Morgonstund har Fredrik i mund.

Som om inte det räckte så har Fredrik även hunnit med att sätta sitt namn på ett stort antal städer, gator, akvedukter, borgar och torg runtom i norden. Här är några av dem:

Fredrikstad (Østfold fylke, Norge)
Fredriksborg (Värmdö, Sverige)
Fredriksbro (Norrköping, Sverige)
Fredrikstorg (Stockholm, Sverige)
Fredriksgatan (Helsingfors, Finland)
Fredrikshamn (Södra Finlands län, Finland)

"Nu får det väl räcka!!", tänker Ni antagligen vid det här laget. Men det gör det inte, inte på långa vägar. Fredrik är nämligen så perfekt att han till och med har fått en hel dag uppkallad efter sig - och det är inte vilken dag som helst: det är nämligen fredagen (Många tror felaktigt att denna dag är uppkallad efter asaguden Frej, men så är alltså inte fallet)! Fredagen är den dag av de sju som bäst beskriver vår hjältes storhet och mångsidiga karaktär. Fredagen är dagen då vardagen övergår i helgdag. Denne hårfagre, tvålfagre krigare behärskar bäggedera till fullo: Fredrik kan slita i sitt anletes svett under vardagens lunk som ingen annan. Fredrik kan föra de många, överförtjusta beundrarinnorna över dansgolvet under helgdagens gamman som ingen annan. Fredrik kan allt som ingen annan. Fredrik är ju som sagt universums mest kompletta varelse.

I dagsläget är det alltså 33 personer som mött denne beundransvärda människa. - (33 är för övrigt också genomsnittet för antalet elever i en dansk grundskoleklass, ett oskyldigt sammanträffande månntro?). Gemensamt för dessa 33 individer är att samtliga genast ansökte om medlemsskap i sällskapet "Vi som tycker det är jobbigt att den där Fredrik är så jävla perfekt!!" efter deras respektive möten med denne mönstergille virtuos. Att sällskapet idag utgörs av blott 33 medlemmar kan tyckas lite, men många bäckar små. Om medlemsantalet ökar exponentiellt så är vi enligt min kalkyl strax över 36 miljoner till antalet - drygt en miljon fler än antalet invånare i Tokyo - vid årsskiftet -14/15. således bör vi ha ett relativt bra utgångsläge för att kunna göra anspråk på ett mindre landområde (förslagsvis Almunge/Knutby, som är en välbekant region för vår husgud) vid riksdagsstämman -15.


Att damerna slåss om Fredrik är en del av vardagen - så även i Hollywood.

Det har, efter gedigen undersökning, kommit till min kännedom att Leif Pagrotsky inte är den man han utger sig för att vara. - I själva verket är han på det hela taget inte ens en man, utan i själva verket en illusion skapad av den amerikanska, svenska och fornsovjetiska regeringen, vilka förenats i ett unikt samarbete i syfte att skapa kaos i samhället och skriva om västvärldens politiska karta för all framtid.

Initiativtagare till projektet, som helt sonika går under kodnamnet "Operation Pagrotsky" var KGB:s grundare Felix Dzierzynski. Enligt säkra källor sympatiserade Dzierzynski med en konservativ nationalistisk ideologi och fordrade därmed att projektet skulle bära ett polskt namn (Dzierzynski var av polskt ursprung) - trots det faktum att Pagrotsky mestadels skulle operera inom Svea Rikes gränser och således hade gagnats av ett mer svenskklingande namn för att inte riskera att röja operationen. Detta motsatte sig dock den amerikanska senaten med sådan bestämdhet att regeringarna slutligen enades för att gå en medelväg och ge operationen det genomsvenska förnamnet "Leif".

Leif Pagrotsky som vi känner honom vid partisamlingar och dylika offentliga framträdanden är som sagt blott en synvilla. I själva verket utgörs Pagrotsky av ett påkostat, tredimensionellt hologram som utvecklades av NASA:s rymdprogram under en sjuårsperiod någon gång under 1980-talet. Vid tv-intervjuer i Aktuellt och dylika nyhetsprogram nyttjas dock den välkända och betydligt mer ekonomiska metoden trickfilmning. Detta möjliggörs genom att SVT:s vd Eva Hamilton hålls i schack med hot om svåra ekonomiska sanktioner och annan gruvlig vedergällning. Därmed har hon ingen möjlighet att på minsta vis ifrågasätta operationens syfte eller karaktär offentligt, vilken därmed kan fortskrida obehindrat i det tysta.

Under 2001 hamnade dock Operation Pagrotsky i blåsväder. Det anmärkningsvärda avstånd från fysisk kontakt och politiska jippon som Leif Pagrotsky till synes tagit uppmärksammades bland allmänheten. Frågor som "varför tar karl'n aldrig i hand?" och "varför klipper han aldrig några invigningsband eller bygger duplo ihop med barn eller sysslar med annat sådant där politiskt spex för?" florerade intensivt i media. I oktober månad eskalerade det hela i form av kampanjen "Leif - jag vill känna din kropp emot min" (ja, kampanjens namn för tankarna till en gammal Gyllene Tider-låt - vilket trissade upp bandets skivförsäljning markant. Per och övriga bandmedlemmar blev överförtjusta och firade med att ge sig ut på årets fjärde återföreningsturné). Något var tvunget att göras. Dagarna efter att den uppmärksammade kampanjen inletts kontaktade Operation Pagrotskys förgrundsmän regissören George Lucas - mannen bakom de sex Star Wars-filmerna - och köpte ritningarna till den folkkäre ingengörsroboten R2-D2. Ritningarna användes sedermera som mall vid konstruktionen av den första Pagrotsky-droiden. I och med den fysiska konktakt som droiden möjliggjorde stillades folkets hunger och operationen kunde fortlöpa. Denna droid togs ur bruk först 2006 efter att ett kretskortsfel uppkommit i rörelsecentrat under ett partisammanträde på fuktiga Bahamas. Troligtvis ledde droidens bristande motorik, vilket tog sig i uttryck i form av yviga gester som inte hörde hemma i politikens värld, till partiets ödesdigra valförlust.


Leif i sin vagga - här poserandes bredvid
George Lucas.


Leif som vi känner honom - här ivrigt firandes
Sveriges OS-guld i ishockey ihop med Peter
Forsberg.

/ Silfverstiernan

Att "Bulten" Petterson for i backen och gjorde sig illa i fredags har väl knappast gått någon förbi. Dock är det inte alla som vet att detta inte var första gången Bulten gick i backen..

Den här lilla episoden utspelade sig i förfjol när den första halkan precis hade slagit till. Vår huvudperson hade under en vild kväll med raggarna svingat flaskan frenetiskt långt in på småtimmarna. När det slutligen blev dags att bege sig hemåt för Bulten så gjorde han det av den orsaken med en salig promillehalt i blodet och gruvligt bristande finmotorik. Det var därför ingen större överraskning när han efter en kortare stunds promenerande stod på näsan rejält i ett av Boländernas mörkaste gatuhörn. Det hela gick så illa att när vår hjälte omtöcknad reste sig upp så var det i tron att han var en from kuse med lettiskt påbrå!

Såhär lät det skoldagen efter när vår käre Bult blev varse att det vankades en betygsgrundande skrivning i b-språk nästkommande lektion: Snel hest + Natiosnelt prov i spanskka = Ånghest

I dagarna släpptes Göran Perssons biografi med den smått högtravande titeln "Min väg, mitt val". Jag har ännu inte läst den, och jag har väl ärligt talat inte för avsikt att göra det heller. Hur som helst fick bokens uppmärksamhet i medierna mig att minnas Erik Fichtelius kontroversiella "Ordförande Persson", som skapade folkstorm när den visades i Sveriges Television i våras. Jag hade tidigare varit av uppfattningen att den där Göran Persson var en from partiledare och dito statsminister i den övre medelåldern som gärna ägnade sig åt att klippa invigningsband och sparka boll med småbarn framför journalisternas blixtrande kameror och som aldrig skulle drömma om att yppa minsta lilla fras som kunde uppfattas som politiskt inkorrekt offentligt. - Ja, jag var av uppfattningen att Göran Persson var sådär som högt uppsatta politiker är som mest kort sagt. Det var därför som jag med största förtjusning bevittnade hur den folkkäre Göran Persson till synes genomgick en magnifik metamorfos och som besatt började dela ut den ena verbala kängan efter den andra till partikamrater och andra kollegor, och skvallrade värre än Se & Hörs mest gedigna uppgiftslämnare så man satte morgonkaffet i vrångstrupen hemma i stugorna: "Mona Sahlin kan inte tänka", "Carl Bildt är så jävla dålig", "Helmut Kohl sätter i sig kopiösa mängder smör". Äntligen blev det lite Rock n' Roll över politiken! Man må tycka att Göran Persson blott är en bitter gammal gubbe som gräms över att hans timmar som evig huvudakt i Aktuellt och Nyhetsmorgon är räknade. Man må tycka att den politik Göran Persson förde var ett djävulens verk. Jag gläds i alla fall jag åt att han blåste på och åt att han ansåg att det verkade segt det där med att pensioneras med värdighet.



eder Silfverstierna

1. REM - What's the frequency, Kenneth?
2. Svenska Akademien - Kenneths nya
3. Galenskaparna - Kenneth Ålborgs julgrogg

Droppen

Jag sitter mitt ibland gamla och unga människor på det här fiket. Framför mig står en bricka, med en kopp kaffe, med två sockerbitar liggandes på koppens tallrik. Snart ska dom ner i det varma kaffet och kämpa för att inte bli nedsmälta.

Jag greppar dem mellan tummen och pekfingret. Precis när jag är ovanför koppens runda väggar tappar jag ner dem, båda två, i kaffet. Plopp lät det, samtidigt som en droppe kaffe far upp ur koppen. Liksom den hade legat där nere på bottnen och bara väntat på att hämnas.

Hämnas bara för att sockerbitarna sjönk ner på bottnen och tog hans plats. Så nu befinner sig droppen hotfullt långt ovanför koppen. Plötsligt vänder den och tar fart mot mig och min vita tröja. Jag hinner inte undan. Droppen träffar mig mitt på magen. Jag tittar ner och ser den dra ut sig lika stor som en tumnagel. Jag har helt glömt bort sockerbitarna som ligger där nere på botten och får lungorna fyllda med svart kaffe. Dom dör bara för att ge mig njutning.

På bordet står också en askkopp. Det ligger fem fimpade cigaretter i den. Tillsammans bildar de en fruktansvärd massgrav. En onödig massgrav. Så jag reser mig upp och går min väg.

De flesta liv tänds och släcks alltför snabbt.

Salute!

Sedan en tid har undertecknad antagit det ärofulla uppdraget att ideellt (Tro inte annat! Löning är så underklass) bekämpa Avena Fatuna (ni lekmän kallar det flyghavre) på Anders "Björn" Öbergs ägor, detta ihop med Kristian "Tyrann" Adolfsson. Kenneth Hedlund är även där.

Enligt sägnen kom flyghavren in till Sverige från Tyskland via Drottning Christina (1626-1689). Vår dåvarande regent ska helt enkelt ha ansett dem vara så bedårande att vi svenskar inte kunde leva utan dem. Detta tilltag har sedan dess nästintill drivit Anders och övriga markägarsläkten till vansinne. Hur som helst är det inte aktuellt att ta till en slags post-hämndaktion mot någon som begravts och gjorts odödlig i Guds italienska hus Peterskyrkan (Arvid, den gravstenen går ej att rubba). Italienarna gillar jag nämligen. Det är endast i fotbollsskon Italien som man kan mötas av ett Tifo som "Julia är en slampa" när man som Hellas Verona-supporter på hederligt maner har börjat skandera sitt hemmalags hejarramsor. Jag kan se det framför mig: femton, ja kanske tjugotusen är de blågula till antalet. Stämningen på topp. Så synkat att det ljuder likt en dov suck över Stadio Marc Antonio Bentegodi drar samtliga av dem ett djupt andetag och fyller sina syresuktande lungor. Därefter tar hela den mäktiga skaran i från tårna á la Pavarotti- "HELLAS VERONA TUTTI.. tutti.. Julia är en slampa?" Vilket lag som vinner matchen är oväsentligt, den verkliga striden - läktarstriden - är redan avgjord på Teknisk Knock Out. Ridå och det återstår blott att lunka hem. (Tifot syftar på Julia Capulet i William Shakespeares skådespel "Romeo och Julia" . Julia var från Verona. Hellas Verona F.C är en fotbollsklubb från Verona. Capiche?). Sidospåret om italienska tifon hade kanske inte så mycket med min tjänstgöring hos Anders att göra, men min dagbok är min och bara min så här skriver jag vad jag vill. Förresten är det bra att vara nyckfull. Nåväl, om arbetet i sig kan man inte säga mycket mer än att det är mest stimulerande att luncha. Gärna länge och väl.

Tala är guld, Kenneth är keff.

/ "AL"

"Har länge funderat på det här med adopterade människor, och vad de heter. Jag undrar lite hur det kommer sig att det svinrika svenska paret alltid, alltid väljer supersvenska farfars- och farmorsnamn till sina små adoptivbarn. "Ja visst är han söt, vår lille Gunnar? Vi hämtade hem honom från Colombia så sent som förra våren." "Hur gammal Margareta är? Vi vet faktiskt inte. I Indien har de ju ingen koll på sånt. Men visst har hon vacker hud?" "Lilla Kerstin knöt fotbollar i Afghanistan. Och nu är hon vår ängel". Min adoptivson skulle jag döpa till Bruce. Bruce Schulman - med ett sånt namn kan han inte bli något annat än en vinnare. Jag tror nämligen att det är viktigt att ge barn rätt förutsättningar så tidigt som möjligt."

http://blogg.aftonbladet.se/14002/perma/449679

Kära dagboksvänner,

För en tid sedan, när solens första, trevande strålar började hitta ner till vårat avlånga lands jordyta, angreps mina öron av en infektion. Alltsedan kontaminationen etablerade sig i mina stackars öronkanaler har den hela tiden stegrats för att här om dagen eskalera i ett fruktansvärt crescendo. I massmedia går denna farsot krasst under namnet "Sommarplåga" och placeras i kategorin "musik" - det är således inte en sjukdom i vanlig bemärkelse som jag nedsmittats av - nej, det hela är långt mycket värre än så..
De tre absolut värsta alstren, som bokstavligt talat får mig att vilja hoppa från en klippa, är följande:

3. Enrique Iglesias - Ping pong song - Titeln säger allt. Faktiskt. Om jag (förhoppningsvis mot all förmodan) skulle finna denna låt på någon av mina vänners mp3, så skulle den bekantskapen få ses som avslutad för gott.

2. Markoolio - Det ska va' reagge på sommar'n - I säkerligen tio år har vi varje sommar tvingats lyssna till skamfläcken från grannlandet i östers vidriga synth/tjejkör/"rap". - Snart är "råttet mågat", som en vis hockeyman från Karlstad en gång så slagkraftigt uttryckte det.

1. Placering nummer ett får ses som vida överlägsen både tvåan och trean, lägg det på minnet!
Allt började i fjol i tv4:s fredagsnöje(?) Idol. För allas välbefinnande borde det även ha slutat där. Egentligen borde jag inte namnge personen i fråga, då jag allt annat än promota denna sliskiga, motbjudande, osmakliga, frånstötande avskrädeshög till "artist": Danny Saucedo - Play It For The Girls. Jag ryser och stoppar en sur uppstötning samtidigt som jag ber för att någon vänlig själ ska dra slyngeln inför rätta för brott mot mänskligheten.
Lek med tanken att unge herr Saucedo just i detta ögonblick slås i bojor och skeppas till första bästa Sibiriska saltgruva och världen kommer genast te sig som en ljusare plats.

Ps. I och med den hårda konkurrensen uteblev allas vår E-type från listan. Var bara lugn, denne vämjelige eurotechnopajsare, som hårfint missade prispallen med sin True Believer, har naturligtvis även han gjort sig förtjänt av en verbal knytnäve i magen. Jag fann dock att vår okrönte mediemonark Alex Schulman redan gjort sig besväret, så jag infogar helt sonika dennes skymford istället.

"Jag läser i någon av kvällstidningarna att E-type har det tufft. Att han inte har råd att köpa en Porsche. Att han tvingas köpa mat på Lidl.

Och det var ju en liten uppmuntran en regntung, smådeprimerande eftermiddag som denna." Ds.


/ "Al"

Nu var det ett tag sedan det senast begav sig, kära läsare. För att hålla den falnande bloggelden vid liv tänkte jag därför publicera ett litet tal jag har knåpat ihop under kursen Svenska C med temat "personligt inlägg över min skoltid". Eftersom det alltså rör sig om ett tal, är språket enkelt och meningsuppbyggnaden högstadiemässig. Detta ber jag er ha överseende med. Mycket nöje!

 

/ den blivande studenten "Al"

 

 

 

 

Celsiusskolan

Svenska C

Erik Melin

20/5 ? 2007

Om inte alltför många veckor firar min skoltid sin tolfte och sista årsdag, varpå jag glatt kommer kunna skandera den välkända ramsan ?fy fan vad jag är bra? ihop med mina klasskamrater. Även om tiden i skolan inte alla gånger har varit sådär fasansfullt spännande, så finns det naturligtvis en hel drös med härlig nostalgi från dessa tolv år. Jag tänkte ägna denna taluppgift till att summera min skolgång och dela med mig av mina klarast skimrande guldkorn!

Hösten 1995 började jag första klass i Vänge Skola. Den årskursen ägnade jag främst till att måla solrosor på order av fröken och hyckla elever i parallellklasserna. Jag fick nämligen lära mig redan från första dagen, att det var så det skulle vara. I Vänge förflöt åren med plus och minus och med de där fruktansvärda utvecklingssamtalen tillsammans med fröken och mamma eller pappa. På den tiden brukade jag nämligen hålla låda på lektionerna lite för ofta. Dagarna före ett utvecklingssamtal brukade jag därför uppföra mig som en riktig liten ängel, så att fröken för en gångs skull skulle säga något vettigt om mig. Fast det fungerade inte så bra för det lät ungefär lika illa varenda gång.

Under mitt fjärde skolår fick jag och övriga elever i klass 4b för första gången stifta bekantskap med Dennis ?Degen? Eriksson. Degen var ett år äldre än oss andra. Jag minns honom som en kille med mörkt hårsvall och kraftig benstomme. Han var vad de vuxna kallade ?ett problembarn?. Istället för att flitigt göra sina läxor tjolade han Mums-mums i den lokala macken och smällde smällare i skolans toaletter. Degen var den typen av person som man inte ville bråka med. Men en vacker vinterdag var det just vad en liten kille i trean gjorde och på grund av det slutade han blåslagen under en snöhög. Efter den incidenten, som både den gode rektor och övrig skolpersonal fann väldigt olycklig, återstod det bara för Degen att baka en tack-och-farvältårta och se tillbaka på en minnesvärd tid i Vänge Skola. Sedan tog han sitt pick och pack och försvann i horisonten, på väg mot nya äventyr. Senast jag såg honom åkte han kundvagn på Luthagsleden.

Efter att för sista gången ha sjungit ?Den blomstertid nu kommer? i Vänge, väntade fram mot hösten Katedralskolans portar uppslagna på vid gavel. Genast blev det lite mer allvar i undervisningen. En annan förändring var att jag från att tidigare ha haft en enda lärare nu fick en hel drös av dem. Av dessa var en av mina absoluta favoriter den karismatiske, bockskäggsbeprydde Mikael Håkansson. Med en förkärlek till vänsterpopbandet Doktor Kosmos och Linköpings Hockeyklubb undervisade han i samhällskunskap på sitt alldeles egna vis. Alltifrån att analysera låttexter av nämnda Doktor Kosmos till att krypa ihop i lotusställning på skolbänkarna till att debattera gårdagens hockeydrabbning ? det var vardag på Mickes lektioner.

En annan lärare som kanske inte var någon personlig favorit, men som i alla fall skilde sig från de andra, var min spanskalärare Lourdes Jane Johnson. Vad Lourdes egentligen lärde mig kan sammanfattas i två punkter.

Nummer ett: Om du ska lära dig en text, titta på den tills du ser den framför dig när du blundar. Fortsätt blunda samtidigt som du tittar upp till höger, då lagras texten automatiskt på hjärnans hårddisk för all framtid.

Nummer två: Pico betyder bergstopp på spanska, men det får du absolut inte säga om du reser till Chile för där är det ett väldigt fult uttryck för mannens ni-vet-vad.

Fram mot vårterminen i nian blev det dags att söka gymnasieutbildning. I början var jag ganska osäker på vad jag skulle välja, jag hade ingen aning om vad jag ville syssla med i framtiden. Till slut fick det i alla fall bli den naturvetenskapliga linjen. Även om jag aldrig riktigt hade förstått tjusningen med det där ämnet som kallas matematik, så kändes det ändå som rätt val. Natur var en bred linje. På så vis kunde jag skjuta upp valet av yrke på framtiden.

Några månader efter att jag valt linje, fick jag beskedet om att jag blivit inskriven på Celsiusskolan. Det kändes sådär, ärligt talat. Så vitt jag visste gick det bara massa beväpnade gangsters på Celsius som brände papperskorgar och sålde knark i korridorerna. I vilket fall bestämde jag mig för att ge skolan en chans, bara sådär en vecka eller två för att känna på atmosfären. Nu nästan tre år senare är jag fortfarande kvar här. Där ser man vilka förutfattade meningar man kan ha, även om det ju trots allt låg en del sanning i det där med att elda papperskorgar. De tre åren på Celsius kan man kort och koncist summera i följande mening: en jävla massa plugg, ursäkta ordvalet. Har det inte varit Gauss linsformel på schemat så har det varit mina kunskaper inom mikrobiologi eller vad jag egentligen vet om den där Ramses som har behövts bedömas. Men det har ändå varit tre bra år - liksom de tre innan på Katedral och de sex i Vänge. Det har ju inte varit så fruktansvärt kul och intressant alla gånger - varken Ramses eller Gauss linsformel - men trots det har ett och annat faktiskt fastnat i skallen. Och detta fastän jag aldrig blundar och tittar upp till höger när jag pluggar. Fy fan vad jag är bra!

"Jagjamesh!"

Efter att ha hört ett stort uppbåd av varma rekommendationer av såväl klasskamrater som yrkesrecensenter fattade jag och min namne Erik "Lembit" Lennartsson (det eminenta, skulle det visa sig) beslutet att gå och se Sacha Baron Cohens fiktiva dokumentär "Borat" på "Spegeln" - en av stadens tre biografer. Här nedan följer således en resumé och därefter en kort recension av mannen bakom "Ali G:s" senaste alster, håll till godo!

Dokumentären är en slags road trip där vi får följa den antisemitiska, kazakiska (sedermera även i högsta grad kärlekskranke) reportern Borat Sadiyev och hans minst lika antisemitiska (men inte fullt så kärlekskranke) kompanjon Azamat Bagatovs väg genom det ljuva "US and A". Duon är utsänd av Kazakstans regering med order att dokumentera den amerikanska kulturen i syfte att "make benefit glorious nation of Kazakstan". På vägen hinner Borat stifta bekantskap med allt från vett och etikett, söderns högerextremister och fanatiskt religiösa sekter till den amerikanska gaykulturen. Dokumentären eskalerar slutligen i världshistoriens mest romantiska frieri "....NOT!" (Vem den storbystade blondinen som faller offer för detta vilda spektakel är skall inte avslöjas).

I mina ögon är Sacha Baron Cohen ett storslaget geni. Det går en gräns mellan de högmodiga amerikanernas beskedliga överseende och oförrättens fradgande ursinne. – Cohens Borat Sadiyev är en gigant på att mer eller mindre försåtligt lokalisera den gränsen för att därefter övergå den med största möjliga styrka - till publikens vilda förtjusning (jag kan nästan sätta min högra hand på att det aldrig tidigare har frustats så frenetiskt i en biosalong! "Borat" tar helt klart uttrycket "skrattkramp" till en ny nivå!). Några konkreta exempel för att beskriva denna genialitet vill jag dock inte ge - scenerna kan nämligen ej göras rättvisa genom att beskrivas med blott simpla ord utan måste bevittnas "in persona". Det bör även i förbifarten tilläggas att karlen är smått genialisk som lyckas komma undan med alla burdusheter (och de är många och grova) med skalpen i behåll (även om det är bokstavligt talat på håret vid ett antal tillfällen)! "Borat" tilldelas härmed fem "Silfverstiernor" av fem möjliga, det vill säga toppbetyg! Låtom oss vallfärda till biograferna, vänner!

Väl mött i popcornpåsen,

"Al"

 

 

"Det går en gräns mellan de högmodiga amerikanernas beskedliga överseende och oförrättens fradgande ursinne."

Ni kanske tror att ni vet hur världen fungerar. Ack, ni ovetande! Den verklighet vi ser framför oss är nämligen inget annat än en illusion - liksom det folk tror vara vårt historiska arv.

Detta är vad som egentligen hänt: för tusentals år sedan fanns det en högt utvecklad civilisation i Stilla havet kallad Lemurien. I Atlanten låg en motsvarande civilisation kallad Atlantis. Här fanns den kunskap som exempelvis ligger bakom Egyptens pyramider - denna kunskap var ej av jordiskt ursprung. Dessa civilisationer befolkades nämligen av olika typer av utomjordingar – de vanligaste var antingen långa, blonda och blåögda eller reptilaktiga.

Utomjordingarna förökade sig både med varandra och de mer primitiva människor som också bebodde jorden. Avkomlingar till dessa utomjordingar har sedan dessa civilisationers början alltid förekommit bland de härskande klasserna, de var kungar och drottningar som hävdade att de hade gudomlig makt. När både Atlantis och Lemurien kollapsade började dessa civilisationer om på andra platser som exempelvis Sumer – Sumer är alltså inte, som det populärt brukar påstås, början på den mänskliga civilisationen utan snarare en återupprepning av tidigare civilisationer. Dessa folkslag befolkar idag hela världen samtidigt som de alltid sett till att behålla sin härskande position. Positioner som dessa går alltså i arv, utomjordingarna är mycket noga med att se till att det är deras arv som förs vidare. Nu tänker ni kanske att "Detta är ju bara historia, det rör väl inte mig", men då har ni fel. Detta är ett system som fortgått ända fram till idag – liksom Sumers härskare var av utomjordiskt ursprung så är även våra nutida ledare det. De bankirer, affärsmän, mediamoguler, ministrar och militära ledare som idag kontrollerar våra liv är alla ättlingar till ödlelika och ariska utomjordingar. Tecken på detta går att finna överallt - i tv-sändningar, i dagspressen, i filmjölken. Det är dags att vi människor antingen gör slut på denna dolda diktatur eller bereder oss på att möta framtiden i en global fascistoid stat!

Väl mött i rymdfärjan,

 

 

"Al"