silfverstierna

Nu var det ett tag sedan det senast begav sig, kära läsare. För att hålla den falnande bloggelden vid liv tänkte jag därför publicera ett litet tal jag har knåpat ihop under kursen Svenska C med temat "personligt inlägg över min skoltid". Eftersom det alltså rör sig om ett tal, är språket enkelt och meningsuppbyggnaden högstadiemässig. Detta ber jag er ha överseende med. Mycket nöje!

/ den blivande studenten "Al"

Celsiusskolan

Svenska C

Erik Melin

20/5 ? 2007

Om inte alltför många veckor firar min skoltid sin tolfte och sista årsdag, varpå jag glatt kommer kunna skandera den välkända ramsan ?fy fan vad jag är bra? ihop med mina klasskamrater. Även om tiden i skolan inte alla gånger har varit sådär fasansfullt spännande, så finns det naturligtvis en hel drös med härlig nostalgi från dessa tolv år. Jag tänkte ägna denna taluppgift till att summera min skolgång och dela med mig av mina klarast skimrande guldkorn!

Hösten 1995 började jag första klass i Vänge Skola. Den årskursen ägnade jag främst till att måla solrosor på order av fröken och hyckla elever i parallellklasserna. Jag fick nämligen lära mig redan från första dagen, att det var så det skulle vara. I Vänge förflöt åren med plus och minus och med de där fruktansvärda utvecklingssamtalen tillsammans med fröken och mamma eller pappa. På den tiden brukade jag nämligen hålla låda på lektionerna lite för ofta. Dagarna före ett utvecklingssamtal brukade jag därför uppföra mig som en riktig liten ängel, så att fröken för en gångs skull skulle säga något vettigt om mig. Fast det fungerade inte så bra för det lät ungefär lika illa varenda gång.

Under mitt fjärde skolår fick jag och övriga elever i klass 4b för första gången stifta bekantskap med Dennis ?Degen? Eriksson. Degen var ett år äldre än oss andra. Jag minns honom som en kille med mörkt hårsvall och kraftig benstomme. Han var vad de vuxna kallade ?ett problembarn?. Istället för att flitigt göra sina läxor tjolade han Mums-mums i den lokala macken och smällde smällare i skolans toaletter. Degen var den typen av person som man inte ville bråka med. Men en vacker vinterdag var det just vad en liten kille i trean gjorde och på grund av det slutade han blåslagen under en snöhög. Efter den incidenten, som både den gode rektor och övrig skolpersonal fann väldigt olycklig, återstod det bara för Degen att baka en tack-och-farvältårta och se tillbaka på en minnesvärd tid i Vänge Skola. Sedan tog han sitt pick och pack och försvann i horisonten, på väg mot nya äventyr. Senast jag såg honom åkte han kundvagn på Luthagsleden.

Efter att för sista gången ha sjungit ?Den blomstertid nu kommer? i Vänge, väntade fram mot hösten Katedralskolans portar uppslagna på vid gavel. Genast blev det lite mer allvar i undervisningen. En annan förändring var att jag från att tidigare ha haft en enda lärare nu fick en hel drös av dem. Av dessa var en av mina absoluta favoriter den karismatiske, bockskäggsbeprydde Mikael Håkansson. Med en förkärlek till vänsterpopbandet Doktor Kosmos och Linköpings Hockeyklubb undervisade han i samhällskunskap på sitt alldeles egna vis. Alltifrån att analysera låttexter av nämnda Doktor Kosmos till att krypa ihop i lotusställning på skolbänkarna till att debattera gårdagens hockeydrabbning ? det var vardag på Mickes lektioner.

En annan lärare som kanske inte var någon personlig favorit, men som i alla fall skilde sig från de andra, var min spanskalärare Lourdes Jane Johnson. Vad Lourdes egentligen lärde mig kan sammanfattas i två punkter.

Nummer ett: Om du ska lära dig en text, titta på den tills du ser den framför dig när du blundar. Fortsätt blunda samtidigt som du tittar upp till höger, då lagras texten automatiskt på hjärnans hårddisk för all framtid.

Nummer två: Pico betyder bergstopp på spanska, men det får du absolut inte säga om du reser till Chile för där är det ett väldigt fult uttryck för mannens ni-vet-vad.

Fram mot vårterminen i nian blev det dags att söka gymnasieutbildning. I början var jag ganska osäker på vad jag skulle välja, jag hade ingen aning om vad jag ville syssla med i framtiden. Till slut fick det i alla fall bli den naturvetenskapliga linjen. Även om jag aldrig riktigt hade förstått tjusningen med det där ämnet som kallas matematik, så kändes det ändå som rätt val. Natur var en bred linje. På så vis kunde jag skjuta upp valet av yrke på framtiden.

Några månader efter att jag valt linje, fick jag beskedet om att jag blivit inskriven på Celsiusskolan. Det kändes sådär, ärligt talat. Så vitt jag visste gick det bara massa beväpnade gangsters på Celsius som brände papperskorgar och sålde knark i korridorerna. I vilket fall bestämde jag mig för att ge skolan en chans, bara sådär en vecka eller två för att känna på atmosfären. Nu nästan tre år senare är jag fortfarande kvar här. Där ser man vilka förutfattade meningar man kan ha, även om det ju trots allt låg en del sanning i det där med att elda papperskorgar. De tre åren på Celsius kan man kort och koncist summera i följande mening: en jävla massa plugg, ursäkta ordvalet. Har det inte varit Gauss linsformel på schemat så har det varit mina kunskaper inom mikrobiologi eller vad jag egentligen vet om den där Ramses som har behövts bedömas. Men det har ändå varit tre bra år - liksom de tre innan på Katedral och de sex i Vänge. Det har ju inte varit så fruktansvärt kul och intressant alla gånger - varken Ramses eller Gauss linsformel - men trots det har ett och annat faktiskt fastnat i skallen. Och detta fastän jag aldrig blundar och tittar upp till höger när jag pluggar. Fy fan vad jag är bra!