Människan genom tiderna
Även detta inlägg går i studiernas tecken, då tiden ej riktigt vill bli över till så mycket annat. Hur som helst: Mycket nöje, i den mån det är möjligt,
eder allsmäktige "Al"
Jag har läst Gustave Flauberts deburoman Madame Bovary, vilken idag räknas som en av de första moderna romanerna. I Madame Bovary får vi följa läkaren Charles Bovary från barnsben upp till vuxen ålder. Via ett giftermål med den rika gamla änkan Dubuc som, visar det sig till slut, inte alls är speciellt välbärgad, träffar han på Emma som är dotter till godsherren Theodore Roualt. Charles fattar genast tycke för henne och när Dubuc plötsligt avlider dröjer det inte länge innan han gifter om sig med Emma. Sedan får läsaren följa Charles och Emmas liv ihop fram till bokens dramatiska och överraskande slut.
I Madame Bovary skildras livet på två helt olika sätt som kontrasterar varandra. Å ena sidan skildras det i form av det naturalistiska, vanliga och lite tråkiga vardagslivet som representeras av Charles. Charles är i högsta grad en alldaglig person som nöjer sig med det lilla, utan några större ambitioner och som i all enkelhet sköter sin praktik och gör hembesök hos sina patienter. Han är inte den som uppskattar dramer, poesi och baler. Charles sitter hellre förnöjt framför brasan i hemmets lugn – ungefär på samma vis som tjuren Ferdinand satt lycklig under sin korkek. Å andra sidan skildras livet på ett romantiskt vis i form av häftiga känslosvall och ljuva fantasier om avlägsna platser när läsaren får ta del av Emmas tankar och dagdrömmar. Emma är sin makes motsats, hon trånar efter det sofistikerade livets alla njutningar så som flotta sidenklänningar, diktning och kungliga palats som hon till sin stora förtvivlan aldrig kommer att få ta del av. I hennes ögon är hon endast en simpel läkarhustru vars eviga mantra är ”varför gifte jag mig egentligen? [1]” För Emma kan det verkliga livet aldrig bli så underbart som i hennes drömmar. På grund av detta tillbringar hon större delen av sin olyckliga tid med att fantisera om sådant hon läst om i romantisk litteratur eller syna kartan[2] över det avlägsna Paris vilken hon införskaffat sig i syfte att lära sig alla de fina boulevarderna utantill.
Paret Bovary äger en gård och har det i allmänhet gott ställt. De har tjänstefolk som driver hushållet och sköter om vardagssysslorna. De umgås med apotekaren Homais och hans fru, med kyrkoherden och med änkefrun Lefrançois som äger det lokala värdshuset Gyllene Lejonet, där de ofta äter middag ihop och diskuterar allt från den senaste läkekonsten till Napoleon och Voltaire. De tillhör allihop de mest förmögna och välutbildade personerna i den lilla byn. Charles tillbringar dagarna i sin lilla praktik där han vårdar bybornas krämpor medan Emma utfärdar räkningarna för sin makes läkarbesök. Hon besöker ofta handlaren Lheureux, som innehar byns modeaffär, där hon bland mycket annat inhandlar orientaliska kryddor, färggranna tyger och andra exklusiva varor. Personerna i Madame Bovary tillhör det dåtida samhällets borgerskap och lever vad som i dag skulle kunna motsvara ett välbärgat ”Svenssonliv”. De har det gott ställt, bättre än de flesta. Dock lever de inte i samma sus och dus som adeln och kungligheterna inne i centrala Paris eller de andra storstäderna med rävjakter och stora middagsbjudningar på sagolika slott dagarna i ända.
Jag tror inte det faktum att Charles var Yonvilles läkare och således hade bybornas aktning påverkade honom och hans handlande nämnvärt. Den höga materiella statusen och bildningen som hans yrke gav honom fyllde inte hans huvud med uppblåsta tankar eller gjorde att han lade sig till med någon högfärdig stroppighet. Charles var en väldigt försynt person utan egen egentlig vilja. Från barnsben ända upp till vuxen ålder styrdes han av sin moder och försökte hela tiden vara henne till lags. Efter giftermålet med Emma blev det hon som tog nytt kommando över Charles. Han försökte hela tiden blidka sin hustru som han älskade över allt annat genom att klä sig som hon ville, ansa mustascherna som hon ville, tala som hon ville och så vidare i all oändlighet. Charles är den sortens person som sällan eller snarare aldrig tar några egna initiativ utan tveklöst rättar sig efter andras vilja. Jag är övertygad om att Charles goda kulturella och materiella levnadsvillkor inte påverkade honom det minsta. Han hade säkerligen låtit sig styras på samma vis om han haft helt andra levnadsbetingelser.
Trots att Emma tillhörde de mest välbeställda och kultiverade i Yonville, var hon som sagt i sina egna ögon blott en ”simpel” läkarhustru värd ett bättre öde. Hon uppfattar sig själv som en färgsprakande kanariefågel, bortrövad från djungeln mot sin vilja, inburad bland grå, kraxande skator. Enda skälet till att hon gifte sig med Charles var att hon var såpass utled på att gå hemma och sköta om sin faders gods att hon misstog sin längtan efter något nytt för äkta kärlek. Emma menade att hon egentligen hörde hemma bland grevarna och grevinnorna i Paris fina kvarter och inte bland kossor och klumpfotade drängar ute på landsbygden. Hon ansåg sig stå högt över byborna i allmänhet och sin man i synnerhet. Charles var hon till råga på bunden till för evigt i och med deras giftermål, något som gjorde henne enormt förtvivlad. Fängslad i äktenskapets bur lät hon sig förloras i fantasins rike, drömmandes om en utopisk Romeo, en vacker poetisk adelsman som tog henne med på påkostade baler dagarna i ända. För att stilla sin olycklighet flydde hon in i ”banala erotiska förhållanden, som hennes fantasi länge men till slut fåfängt sökte förgylla[3]”. Utöver den notoriska otroheten gjorde Emmas bedrövelse att hon kom att söka tröst i ett leverne i materiellt överflöd, långt över sina och Charles tillgångar. På så vis skuldsatte hon gården högt upp över skorstenen. Skulderna och lögnerna om otroheten blev till slut Emmas undergång. De var en direkt följd av att den kulörta kanariefågeln aldrig befriades ur sin bur och fick förena sig med de andra kanariefåglarna i djungeln.
Enligt mig är det självklart att våra levnadsbetingelser är avgörande för hur vi tänker och handlar. Under vår uppväxt lär vi oss att bemöta människor och agera på ett visst sätt i olika situationer. Detta tror jag är något som sätter sig djupt in och formar våran personlighet och på så vis påverkar hur vi tänker och handlar under hela vår livstid. Säg att ett barn växer upp med omsorgsfulla, ständigt närvarande föräldrar som från första stund blidkar barnet i alla frågor, såkallade curlingföräldrar. De första åren lever barnet i ett överflöd av nya leksaker, sedan tv- eller datorspel, sedan mobiltelefoner, resor och så vidare. Ett barn med sådana livsvillkor kommer ständigt att se det som en självklarhet att få sin vilja igenom och blir helt utom sig om så inte sker. Barnet blir vad vi kallar ett bortskämt barn. Detta uppförande kan sedan finnas kvar upp i vuxen ålder. Personen i fråga kan fortfarande se det som en självklarhet att ständigt få sin vilja igenom i relationer med mera eftersom det aldrig tidigare har förhållit sig på något annat vis. Sedan finns det de personer som inte riktigt har samma levnadsvillkor under sin uppväxt. De kan komma att få helt andra värderingar och tänka och agera på ett annat sätt senare i livet. Ett konkret, tydligt exempel är att en påfallande mängd av de brottslingar som sitter inspärrade för grova brott ofta har haft en väldigt traumatisk uppväxt kantad av misär och elände, många gånger med en frånvarande eller våldsam fadersgestalt.
Källor
http://sv.wikipedia.org/wiki/Gustave_Flaubert
http://www.ne.se/jsp/search/article.jsp?i_art_id=171049&i_word=gustave%20flaubert
Av: Erik Melin, N3a