silfverstierna

En gåva från mig till dig, Lennart. Grattis!

Efter att bolsjevikerna (ryska för majoritetsmännen) avsatt och sedermera avrättat tsar Nikolaj II i samband med 1917 års revolution förvandlades Ryssland till Sovjetunionen med Vladimir Lenin vid rodret. I staten utvecklades ett nytt alternativ till marknadsekonomin, nämligen planekonomin som byggde vidare på 1800-talstänkaren Karl Marx idéer. Den ideologi som skapades av Lenin och sedan vidareutvecklades av efterföljare som Lev Trotskij, Josef Stalin och Mao Zedong brukar allmänt kallas för kommunism (kommunism kommer av latinets communis, gemensam). Kommunismen förespråkar att egendomen i ett samhälle bör vara gemensamt ägd. Staten mister sin funktion när alla samhällsklasser är utsuddade. Därefter kan ett kommunistiskt samhälle, det vill säga ett samhälle utan klasser och stat uppstå.

Efter andra världskrigets slut var Sovjetunionen en supermakt som sträckte sig från mellersta Europa till stilla havet. På så vis spreds kommunismen och planekonomin från Ryssland till andra delar av världen. Idag lever dock planekonomin, efter Sovjetunionens upplösande 1991, endast kvar i något enstaka land. Ett exempel är Nordkorea.

Planekonomi innebär att de som har makten – oftast ett kommunistparti – ersätter marknadskrafterna med årsplaner på vad och hyr mycket av varan som ska produceras. Detta bestäms av den statliga planmyndigheten, som även bestämmer för vem något produceras.

I Sovjetunionen specialiserade sig varje fabrik på att producera några få produkter och tillverka dem i stor kvantitet. Tillverkningen av traktorer kunde till exempel gå till som så att en fabrik i Georgien tillverkade däcken, en fabrik i Estland producerade däcken och ytterligare en fabrik i Polen producerade motorerna och så vidare. Syftet med denna specialisering var att det skulle bli billigare att producera varor - även om det i praktiken inte alltid blev det.

Priserna sattes och styrdes efter vad som ansågs vara ”nyttigt” för medborgarna. Vissa varor och tjänster, exempelvis böcker, buss- och tågbiljetter var såldes till mycket överkomliga priser i forna Sovjetunionen och övriga planekonomiländer. Anledningen till detta var att det regerande kommunistpartiet ansåg att medborgarna inte kunde vara utan den här typen av varor och tjänster. Personbilar ansågs däremot som en lyx och kostade således flertalet årslöner för den vanlige arbetaren. Även lönerna sattes av partiet och visade stundtals prov på en annan värdering av arbete än exempelvis i Västeuropa: en vanlig kolgruvearbetare i Sibirien hade högre lön än en utbildad professor vid Moskvas universitet.

Låga priser på många varor och tjänster gjorde att folk ville köpa mycket mer än vad som fanns tillgodo. När staten inte tillät efterfrågan reglera priserna blev det istället köerna som löste problemet. De som köade längst kunde ha tur att få köpa de högst eftertraktade varorna. Kvinnorna ägnade ofta flera timmar om dagen till att köa för att komma över något av det lilla som fanns till buds. Folk hade således tillräckligt med pengar men få varor att konsumera för dem. 

Det var denna brist på varor som skapade den svarta marknaden. Denna marknad var olika stor i de kommunistiska länderna, beroende på hur kontrollerat och diktatoriskt samhället var. Exempelvis i Östtyskland var säkerligen denna marknad ganska liten, medan den var vitt utbredd i Polen. De styrande kommunisterna i Polen accepterade nämligen under 1980-talet små källarbutiker där efterfrågan styrde priserna på bröd, kött och andra konsumtionsvaror. I de statliga butikerna var priserna lägre, men där gapade å andra sidan hyllorna för det mesta tomma. Vilka bönder ville leverera till statliga butiker när han kunde sätta det mångdubbla priset på varan i sin privata källarbutik?   

Arbetslöshet existerade inte i praktiken i de kommunistiskt styrda länderna - alla hade nämligen rätt till arbete. Produktiviteten var dock ofta mycket låg - det fanns ju inte alltid meningsfylld sysselsättning hela dagarna åt alla. Det fördes ej någon öppen debatt om missförhållanden i det ekonomiska systemet eftersom de kommuniststyrda länderna var diktaturer som inte på några villkor tillät kritik. Denna intolerans för kritik nådde sin kulmen i Sovjetunionen under Josef Stalins terrorregim åren 1924-53 då miljontals – hur många vet man inte säkert - människor avrättades eller skickades till arbetsläger, såkallade Gulags.  

Källor