silfverstierna

I dagarna släpptes Göran Perssons biografi med den smått högtravande titeln "Min väg, mitt val". Jag har ännu inte läst den, och jag har väl ärligt talat inte för avsikt att göra det heller. Hur som helst fick bokens uppmärksamhet i medierna mig att minnas Erik Fichtelius kontroversiella "Ordförande Persson", som skapade folkstorm när den visades i Sveriges Television i våras. Jag hade tidigare varit av uppfattningen att den där Göran Persson var en from partiledare och dito statsminister i den övre medelåldern som gärna ägnade sig åt att klippa invigningsband och sparka boll med småbarn framför journalisternas blixtrande kameror och som aldrig skulle drömma om att yppa minsta lilla fras som kunde uppfattas som politiskt inkorrekt offentligt. - Ja, jag var av uppfattningen att Göran Persson var sådär som högt uppsatta politiker är som mest kort sagt. Det var därför som jag med största förtjusning bevittnade hur den folkkäre Göran Persson till synes genomgick en magnifik metamorfos och som besatt började dela ut den ena verbala kängan efter den andra till partikamrater och andra kollegor, och skvallrade värre än Se & Hörs mest gedigna uppgiftslämnare så man satte morgonkaffet i vrångstrupen hemma i stugorna: "Mona Sahlin kan inte tänka", "Carl Bildt är så jävla dålig", "Helmut Kohl sätter i sig kopiösa mängder smör". Äntligen blev det lite Rock n' Roll över politiken! Man må tycka att Göran Persson blott är en bitter gammal gubbe som gräms över att hans timmar som evig huvudakt i Aktuellt och Nyhetsmorgon är räknade. Man må tycka att den politik Göran Persson förde var ett djävulens verk. Jag gläds i alla fall jag åt att han blåste på och åt att han ansåg att det verkade segt det där med att pensioneras med värdighet.



eder Silfverstierna