silfverstierna

I skrivande stund har undertecknad tillräckligt att göra med att fira sin 18årsdag (UNT, någon?) och det råder således stiljte på "skriverifronten". Efter påtryckningar från flera håll har undertecknad dock fattat beslutet att publicera en kortare text lite i efterhand för att i alla fall för stunden stilla mina läsares stora törst efter inlägg. Det må så vara att denna ej är helt aktuell (texten "knåpades ihop" i mitten av april månad på strikta order av Svensklärarinna Monica Wolhert. Denna kom sedermera att döpas till det passande "Söderbröder glöder". Texten resulterade i högsta betyg, och tjänade således sitt syfte väl) Detta ber jag er dock att ha överseende med. Håll till godo,

eder tillgivne "Al".

Tåget rusar fram över den slingrande järnvägsrälsen. Dunk-dunk, dunk-dunk, dunk-dunk. Utanför kupéfönstret strålar solen stor och gyllene. Gräset, som inom en kort tid åter kommer spira med skimrande lyster, kikar trevande fram. På den klarblå himlen streckar flyttfåglarna som skytt vintermånadernas kalla grepp, men som nu återvänt från sydligare breddgrader. Tågets resenärer skiner ikapp med solen – årets första vårdag har äntligen anlänt!

Det soliga vårvädret är säkerligen en bidragande orsak till många av passagerarnas uppsluppna ansiktsuttryck, men det främsta skälet till euforin har troligtvis att göra med jakten på en läderboll över öppet gräs. Runtom i vagnen samsas grön-vita och blå-röda kepsar och halsdukar om utrymmet. Det är dags för årets första Allsvenska Stockholmsderby - Djurgården tar sig an Hammarby på Råsunda Stadion.

– "I år tar vi hem Allsvenskan, truppen ser stark ut på alla positioner och det är vår tur. Kvällens match blir målrik, vi vinner med 3-1", analyserar Martin "Marsha" Söderhäll. Martin är ett inbitet Hammarby-fan sedan barnsben. Att förlora ikväll ”finns inte på kartan”, det vill säga är helt uteslutet.

 

När de dryga fyrtio minuterna tågresan från Uppsala till Stockholm tar är till ända saktar tåget gnisslande in på Stockholms station. Dörrarna öppnas och passagerna skyndar iväg, samtliga med sikte på olika restauranger. Ikväll kommer dock de flesta befinna sig på Råsunda Stadion för att heja fram antingen Djurgårdens eller Hammarbys Idrottsförbund till en högt eftertraktad ”trepoängare”.

Ner i underjorden

Efter ett enormt hamburgermål på Burger King med en futtig men ack så välbehövlig CSN-rabatt och därefter lite hastig fönstershopping på Nordiska Kompaniet bär det av ner i underjorden mot det såkallade ”Derbytåget” med destination Råsunda Stadion. Att så gott som alla Hammarby-fans tar sig till matchen samtidigt och med samma tåg bidrar absolut till att stämningen höjs markant. Den främsta anledningen till Derbytågets uppkomst är dock förmodligen att skilja de olika lagens fans åt för att undvika bråk.

 

Vagnarna är totalt fullpackade, folk trycks mot varandra likt konserverade makrillar. Alla sjunger. Alla sjunger. När någon drar igång ramsan ”Hoppa för Bajen”, som i afton brukas extra flitigt, gungar vagnarna bokstavligt talat under de frenetiskt studsande passagerarnas tyngd. Små, svarta dammkorn singlar ner i oändlig kvantitet från det räfflade taket och letar sig in i många av ”söderbrödernas” vidöppna gap. De har alla en olidlig, besk bismak.

 

Efter dryga kvarten bromsar tåget äntligen in vid Solna Station. De grön-vitklädda passagerarna lämpas av i all hast. Därefter väntar en knapp gångmarsch under högt ljudande skönsång genom Solna Centrum, varefter Råsunda Stadion skymtar över de ännu solbeklädda hustaken. Råsunda är Svenska landslagets officiella arena, något som de många skyltarna snabbt och aningen skrävlande upplyser den ovetande om.

Samba på läktarna

Väl inne i stadion märks det om inte förr att det vankas Stockholmsderby - stämningen är i sanning på topp och arenan är på gränsen till kokpunkten. Mellan toalett- och restaurangköerna ränner små pojkar med stora insamlingsbössor. De vill mer än gärna ha en slant till Tifogruppen, understryker den allra minsta av dem (Tifo är ett slags läktararrangemang med banderoller och dylikt som anordnas av supportrarna. Ordet härstammar från det italienska ordet för publik). Uppe på läktarna ljuder redan sambatrummornas rytmiska melodier.

"Söderbröder glöder"

Klockan åtta är det så till sist dags för avspark - efter en vacker men trots allt lång dags väntan. Läktarna är vid det här laget fyllda till bristningsgränsen - på vissa håll har folk till och med tagit plats i läktargången. -"30 0145 är den officiella publiksiffran!", informerar kvällens speaker dramatiskt. Det grön-vita publikhavet på norra läktaren dånar ”Bara Bajare! Bara Bajare!” i sedvanlig ordning. Sedan sätter Hammarbys klack igång på allvar, med hejaramsa efter hejaramsa. Bäst är klassikerna ”Vi är Hammarbys A-lag” samt den korta men koncisa ”Söderbröder glöder”, som skanderas med långt utdragna vokaler.

Matchen slutar 0-0. – "Mitt 3-1-tips sprack ganska rejält, det blev ju raka motsatsen till en målrik tillställning. Angående matchen i övrigt tycker jag att det trots 0-0 resultatet ändå var en helt okej och hyfsat publikfriande match. Det skapades ett flertal giftiga situationer åt båda håll", analyserar Martin. "Vi borde absolut ha lyckats förvalta chanserna bättre, men det bådar hur som helst gott inför fortsättningen. Det är som sagt vår tur i år!" Martin tror fortfarande på det efterlängtade SM guldet. Vem vet; kanske glöder bröderna från söder hetast av alla i år.          

 

                      

På det kristallblå himlavalvet skiner vår sol likt konung Midas ädlaste skatter. För första gången detta år tar jag ordet "sommar" i min mun - Sommar. Över staden, som denna dag går i en röd-gul och grön-vit nyans,  ljuder sambatrummornas medryckande rytm. Så vad är det som pågår?, Har de kommunalanställda, ensamstående fyrbarnsmammorna gått i strejk? Är det brasiliansk karneval?, är måhända ryssen i antågande? - Nej, nej och åter nej - 2006 års upplaga av Katte / Skrapan-kampen är äntligen här!

Katte / skrapan-kampen är för novisen en mycket anrik sportkamp som står mellan Katedralskolan (Lite finare - lite bättre) och Lundellska skolan (Lite skrapade). I dagsläget har Lundellska skolan 8 vinster i rad, något som "vi katedralare" självfallet vill och förhoppningsvis kommer ändra på i år. Det sistnämnda påståendet är ej taget ur luften - i fjol skilde endast 4 poäng skolorna åt, och i år har det "laddats" som aldrig förr - både vad gäller uttagningar och hejaramsor. Katedral har alltså "på papperet" stor möjlighet att stå som slutgiltlig segrare i 2006 års kamp!

Undertecknad missade den klassiska fotbollsmatchen, som vanligtvis inleder kampen, då jag (tyvärr) uppehöll mig med skolavslutning på annat håll. Fotbollsmatchen ifråga slutade dock 2-0 fördel Katedral, något som frambringade stor uppskattning bland den röd-gula skaran. Därefter väntade den sedvanliga promenaden från "skrapanland" till mer neutrala Studenternas IP, där det fridrottsliga tog vid i vanlig ordning.

På "Studan"  var stämningen som alltid fullgod - en fröjd för både ögat och örat (då menar jag på södra läktaren - norra är ju som bekant fylld av grön-vitt slödder med kala hjässor)! Nämnas bör att 2006 års hejaklack hade kanske det bästa arrangemanget sedan Karl Landin (stor folkhjälte, känd hos allmänheten som  "Kungen av Katedral") var aktiv - tifon, megafoner, fanor, hejaramsor etcetera etcetera kändes välplanerade in i detalj! Martin "Marsha" Söderhäll, Fredrik "Big Fred" Remnefalk, Mattias "Lilljanne" Holmgren samt undertecknad var för övrigt en högst bidragande orsak till att "läktarstriden" i år slutade i röd-gul favör. Denna skara unga herrar - fyra femtedelar av den såkallade "Valborgskvintetten" - bjöd exempelvis på stor show då löparbanorna stormades. Det bör även tilläggas att "Marsha" skötte rollen som hejaklacksledare exemplariskt med megafonen ständigt i högsta hugg. Karl In de Betou återfanns även han bland "läktarfolket". Detta var i sanning ett kärt återseende! Karl var verkligen i sitt esse och det bör ses som en stor ynnest att få ha bevittnat det stora "kattehjärta" som omnämnde visade upp idag!

Att den såkallade "valborgskvintetten" reducerats till en kvartett, vilket jag nämnde i föregående stycke, hade sin rimliga förklaring - Jakob "Baronen" Von Polgar återfanns nämligen nere på löparbanan i röda kortbyxor och gul t-shirt (Var Torbjörn "Styrbjörn" Winroth höll hus blir det ej tu tal om att nämna). Den gode Jakob "Baronen" Von Polgar kom sedermera att sluta på tredje plats av totalt fyra löpare på medeldistansen 1000 meter. Detta resultat var dock på intet vis skamligt.  "Baronen" skötte sin uppgift med bravur och skall ha all heder, då de lundellska eleverna bjöd på motstånd av hög kvalité. Ändå var denna tredjeplacering knappast likt musik i de röd-gulas öron - speakern förkunnade nämligen strax därefter att ställningen numer var 95-88 i grön-vit favör med endast en återstående gren - stafetten.

Efter en mindre tids väntan small således startskottet för stafetten. Katedralskolan hamnade efter i starten, men då våra löpare är av god klass kämpas denna lucka in efter endast ett tiotal meter. Efter första växlingen, som skedde på bortre långsidan, låg bägge löparna jämte varandra. Kort därefter gick Katedralskolan upp i ledning! Sedan följde dessvärre den ödesdigra andra växlingen, vilken spolierade hela den tänkta och välplanerade segerfesten. Efter denna växling kommer Katedralskolan aldrig igen, även då avståndet reducerades med närmare 25 meter under den avslutande fjärde etappen. Slaget om Uppsala var återigen förlorat, detta år med 17 poängs marginal. Även detta år kom tillställningen således att sluta i moll.

Att förlora mot en skola vars elevers föräldrar lever på A-kassa känns i sanning bittert, men att göra det nio år i rad! Nio! Tårarna strömmar i floder från min kind. Med bruten stämma och försatt i djup ångest lunkar jag och de övriga åstad mot "Katteland" under tryckande tystnad.

Väl mött vid ett muntrare tillfälle,

eder tillgivne "Al"

Fotnot, den nittonde av Juni:

Undertecknad har hört flertalet källor (dessa bör ses som relativt säkra) vilka samtliga påstår att poängsumman som Lundellska skolan tilldelats ej överensstämmer med placeringarna i de olika grenarna. Vanligtvis sköts poängräkningen av en representant från vardera skolan - detta var dock ej fallet i år, då endast Lundellska skolan hade en utsedd representant. Möjligheten till fusk var således god, och bör ej uteslutas - Lundellska skolan är i allmänhet känd för att ha "blask i leken". I dagsläget förs intensiva diskutioner om huruvida en kommité skall sammansättas, vilken kan komma att tilldela segern till den rättmätige vinnaren. Forza Katedral!